Giri

Några råd till framtida karate-do elever

I japanska kampkonster finns ett begrepp som kallas giri, vilket betyder lojalitet eller förpliktelse. Detta begrepp används brett över hela Japan men inte i västerlandet, för skäl som blir uppenbara efter insikt i begreppet giri.

På Okinawa fanns dojo ursprungligen för det mesta i sensei's hem, eftersom öborna var fattiga och de träningsutrymmen som fanns var begränsade. Därför tränade man oftast antingen inne i huset eller ute på gården. Grupperna var små och eleverna valdes ut av instruktören.

Det var, och är fortfarande, varje sensei's mål att producera minst en elev, om möjligt fler, som kan studera hans kompletta system, bemästra det och så småningom ta över skolan och föra sin lärares konst vidare.

Därför valde sensei, som vigt hela sitt liv åt sin konst, en elev (eller elever) att ärva hans skola som tränades i karatens alla former. I sin tur fick han elevernas lojalitet och respekt, de stannade hos honom och gav någonting tillbaka till skolan.

Det var ett dubbelriktat förhållande. Läraren visade elverna allt han kunde och i retur erkände alltid eleven sensei som sin lärare och assisterade honom tills han själv var redo att ärva skolan.  Detta är det sätt som karate är menat att vara, som ett förhållande mellan far och son (eller dotter).

Sensei är "fadern" och eleven "sonen" eller "dottern".n"Fadern" uppfostra barnen karate och när de blir stora stannar de hos "fadern" för att hjälpa honom men även om de reser iväg, kommer de alltid att känna tacksamhet mot sin "far", och återvända till honom när helst de kan. 

I västerlandet ser många människor på karate som att handla på en stormarknad. De väljer en vara, går till kassan och betalar. "Här har du mina 200 kronor, ge mig nu karate för pengarna!". Om de inte tycker om varan efter en kort tid, kommer de att försöka med en annan vara nästa gång.

Dessa människor förstår inte att det tar hela livet att bemästra vilket typ som helst av karate. Fråga bara mästare som t ex Yamaguchi sensei, Kanazawa sensei, Suzuki Sensei etc. Dessa berömda mästare har givit hela sin karate-livstid för att lära sig, bemästra och lära ut en enda typ av karate-do.

Detta leder till en konflikt mellan "karate-sport" och "karate-konst". Jag är en av grundarna av Kokusai Karate-do Shihan-kai, som är en sammanslutning av karatemästare vilkas mål är att behålla de traditionella värdena japansk och Okinawa karate-do. Alla som grundade sammanslutningen är minst 5 dan och har spenderat minst 20 år med att följa sin ursprungliga stil av karate-do och förblivit lojala gentemot sina huvudinstruktörer.

"Sport-karate" uppmuntrar folk att bli vinnare genom att besegra varandra i kumite eller kata. "Karate-do" lär Dig att din motståndare är du själv och att du alltid måste sträva efter att förbättra dig själv men inte nödvändigtvis på någon annans bekostnad.

Man behöver inte vara lojal mot sin instruktör i "sport-karate", om vinnandet är allt som räknas. Man kan hoppa från den ena till den andra. Om man inte vinner för ögonblicket med sensei "A", kan man prova med sensei "B". Kanske han kan hjälpa till att vinna!

På senare tid har jag upptäckt att tävlingsdeltagarna i turneringarna inte bara hoppar mellan de olika lärarna, utan också mellan de olika stilarna. Till exempel tävlar de i maj för "Do Take One", sedan i maj för "Dim Sum Do" och slutligen (?) i juni kommer de för att tävla för "No Kan Do".  

De blir med andra ord, en "knekt i alla yrken och kung i inget".

Det är inget fel i att själv ta lärdom av andra stilar eller system. Jag har alltid varit lojal mot Goju-Kai och mot Gogen Yamaguchi (över 25 år). Jag studerar emellertid andra stilars kata och om jag tex tycker om någon av deras kumite-tekniker inkluderar jag dem i min träning. Men jag byter inte stil eller tillhörighet för det.

Tävlingsmästare kommer och går; de har begränsad livstid. De som praktiserar karate-do har inga begränsningar. De kan träna hela sitt liv, bemästra grundrörelserna, kata, bunkai, sanbon kumite, tävlingskata och -kumite, makiwara-träning, säckträning, andning, meditation, självförsvarstekniker, krosstekniker etc.  De flesta tävlande drar sig tillbaka från tävlingssammanhang i 30-35 års åldern. Sedan då? Ger de upp, eller går de vidare till större och bättre saker?

Om de hoppat från den ena stilen till den andra, hur kan de då ta en instruktörsexamen i karate? Sätter de ihop en egen "stil", genom att kombinera alla de olika stilar de själva studerat? Vad har hänt med giri i västerlandet?

Det har ersatts av ego - och "gräset är alltid grönare på andra sidan stängslet" - syndromet. Folk tränar i 4-5 år en stil, får ett svart bälte, sedan tror de att de bemästrar den och går vidare till "grönare nejder". Förstår de inte att de måste träna i minst 20 år innan de kan förstå en stil? 

Visst, man kan lära sig alla de fysiska momenten i en stil på relativt kort tid. Men det tar många år att bemästra, utveckla och förstå stilen rättigenom.

Jag tycker inte speciellt om att ta emot elever från andra stilar. Jag undrar alltid varför de har lämnat sin föregående instruktör. Och, om de går med i min skola, hur lång tid tar det innan de lämnar mig? (Once bitten, twice shy.)

Om de har en hög gradering i en annan stil måste de överge den, gå tillbaka till vitt bälte och börja om från början igen. De måste tömma sin kopp innan jag kan fylla den åt dem igen. Glömma alla sina gamla vanor och tekniker och lära sig ett nytt system.

Om de varit någon form av turneringsmästare finns det inget utrymme för ego, bara ödmjukhet. De har kommit till mig för att lära, inte för att visa mig vad de kan. En sådan person måste träna omkring ett år innan jag överväger att gradera dem i vårt system. Och inte ens då får de tillbaka sin gamla grad - enbart vad jag anser att de åstakommit inom Goju-Kai. I vissa avseenden är det svårare att byta stil än att komma in i en stil som en absolut nybörjare.

Jag studerar noga en annan stils svartbälteselev innan jag accepterar honom eller henne. Jag har tillbakavisat många genom åren. Jag måste förstå deras karaktär och anledning till bytet innan jag accepterar dem. Om jag tar emot dem är det vanligen för att de i grunden är en bra människa, med ett genuint intresse av att studera karate för självförbättring - inte bara för att vinna tävlingar eller göra sig ett namn.

Kanske somliga gör misstag i början och väljer fel klubb av ren okunnighet. Kanske deras motiv för att träna, Ändras och de söker en ny väg. Kanske tränade de i en "tävlingsinriktad" klubb och upptäckte plötsligt att karate är mer än att bara vinna tävlingar. Kanske blev de utskällda eller ekonomiskt lurade av sin gamla tränare. Ibland kan en elev ha rätt att lämna sin instruktör, men han bör försäkra sig om att den nya instruktören är den han planerar att stanna hos.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja ge några råd till framtida karate-do elever: Ta god tid att undersöka så många klubbar och instruktörer som möjligt innan du bestämmer dig för att gå med i en.

Studera instruktörens attityd mot elevernas, elvernas uppförande och disciplin etc. innan du gör ditt val. När du väl gjort valet - om Du verkligen avser att tillbringa många år i karate-do håll dig till en stil och en instruktör. Studera och utveckla den stilen till fullo.

Om du vill deltaga i tävlingar, se då till att din stil fungerar för dig. Försök inte att leta efter andra stilar.
Alla stilar är effektiva om de används rätt. Alla stilar har för- och nackdelar. Lär dig dessa och hur du får störst fördel av att använda dina starka sidor och komma över dina svagheter.

Var inte självisk. Ge såväl som ta. Ta emot Din instruktörs kunskap och ge honom i retur din lojalitet - giri. Kom ihåg att dina föräldrar satte dig till världen. De uppfostrar dig, ser till att du får mat, kläder och utbildning etc. Skulle du då, i retur, avvisa dem, byta dem mot andra, undvika dem, vända dem ryggen? Jag hoppas inte det.

Din sensei tar dig som en baby i karate (vitt bälte). Han undervisar dig och får dig att bli vuxen i karate - genom kyugraderna upp till svart bälte och slutligen genom dina Dan-grader.

Varför då avvisa din sensei? Han är bara en man, en människa. Han har sin styrka och sina svagheter. Ingen är perfekt. Han lär sig fortfarande, precis som du, i livets resa i det som kallas "karate-do". Varför inte lära sig tillsammans?
Ge din sensei den lojalitet du hoppas att dina elever kommer att ge dig när du, så småningom, blir sensei.

Författaren till denna text är Paul Sterling Kyoshi 7 dan, Goju-Kai. Paul sensei är även "branch chief" för Ryukyu Kobujutsu Hozon Shinko Kai i Australien.  Han har sedan 1970-talet varit karateinstruktör på heltid och betraktas som en av pionjärerna inom australisk karate. Han började träna 1964 och var den första som tog examen från elithögskolan Japan Karate-do College (dec-73) som 4 dan shihan. Bland hans elever tidigare märks den svenske riksinstruktören i Goju-Kai; Ingo de Jong, 6 dan shihan.  Paul sensei har alltid varit medlem av sensei Gogen Yamaguchi's Goju-Kai , Japan.

text av Paul Sterling Kyoshi 7 dan, Goju-Kai  

 
Copyright © 2012 Yui Shin Kai.

Alla rättigheter reserverade.
Yui Shin Kai och Ryukyu Kobujutsu Hozon Shinko Kai